. Foto Per Englund 000409 . Norrskedika gruvor eller Skedicka gruvor ( äldre stavning), var en gång en av de mer betydande småfyndigheterna av järnmalm i Uppland. Mellan år 1866-1907 uppgick malm- produktionen till inte mindre än 146 775 ton. Malmen bröts ända ner till 240 m djup, vilket var imponerande för att vara i mindre Roslagsgruva. Det hela tog sin början då Skedicka- gruvan inmutades 1864 och Granfjärdsgruvan 1865. Arbetet började på sommaren sistnämnda år med jordrymningen. Jorden skyfflades bort till det fasta berget som nåddes på ett djup av 26 fot. I berget syntes ren malm, uppblandad med glimmer. Året därpå gjorde bolaget Ljusne Woxna inmutning av två gruvor, Grindgruvan och Fältgruvan. Malmstråken har en nordvästlig-syostlig riktning. . Det rådde stor aktivitet de första åren. En gruvstuga byggdes 1865, nödvändigt maskineri sattes upp, och gruvarbetare anställdes. Mellan 15-20 man arbetade med gruvan och lika många kvinnor skötte malmsorteringen under sommaren. Gruvarbetarna fick själva bekosta ljus och släggor. I årsberättelsen om gruvan står att barn fick arbeta på gruvbacken med sotering av malm"under 2 ½ månaders tid voro fria från skolgång ock nu jemte sina mödrar deltogo i arbetsförtjänsten, kunde tjäna 3-7 (öre) per timme." Arbetsförtjänsten var inte särdeles god varken för barn eller vuxna. Det var långa dagar fyllda med hårt arbete. "Lokomobilen" en motor för vatten och berguppfodring, gick dygnet runt då arbetet gick i två skift på 10 timmar vardera. Gruvdriften krävde ansenliga mängder bergskrut. År 1867 användes t.ex 1,8 ton krut. Krutkällaren finns fortfarande kvar bakom gruvorna inne i skogen. Här fanns kruttunnan och rullar med stubintråd. Källaren gapar med sitt svarta valv då dörr och lås är borta. Det verkar som om krutet blev kvarglömt av bolaget. Det låg i alla fall kvar 25 år efter avslutad gruvdrift, till stort intresse för traktens pojkar som använde krutet i egna syften. Till gruvorna användes ångmaskiner som byttes och förbättrades allteftersom tiden led. År 1870 ändrades gruvdriften och stora investeringar gjordes. En ny 20 hästars ångmaskin installerades, och ett gruvtorn över gruv hålet, en sk  gruvlave, byggdes. En spårbana blev klar 1880. . På banan forslades malm, malmsylta och gråberg, olika kvalitetsbeteckningar på sorterat gruvberg ned till Granfjärden. 6-9 man var upptagna med pråmning och utskeppning. Vagnarna rullade ned av egen fart till vattnet, men farten reglerades med en handbroms. Nackdelen med utförslutet var förstås att vagnarna fick dras upp för hand. Det finns ingenting kvar av den kaj där malmen lastades i pråmar för vidare transport till Ljusne Voxnas stora skeppspråm. Banvallens sträckning mellan gruvkontoret och Granfjärden är  dock till största delen orörd. . När bolaget blev ägare till hela gruvområdet 1875 var antalet arbetare som högst 67 stycken och ca 30 kvinnor och barn. Två år tidigare hade en stor arbetarbostad uppförts med 16 rum för 12 hushåll. De båda skorstenarnas placering på tvären var ett sätt att få rum med så många spisar som möjligt. Bredvid den stora kasernen ligger en mindre gruvbostad och mellan dessa finns en kombinerad bagar- och tvättstuga. Det rappade huset med namnet "Hvilan" byggdes på privat initiativ. . Gruvdriften i Norrskedika hade genom åren ständiga problem med det sköra berget. Det hände att driften fick avbrytas pga rasrisk. År 1875 inträffade det största raset under gruvans historia. Olyckan hände under arbetstid och det rådde full aktivitet, men ingen kom till skada. Ur en rapport beskrevs följande, "Af lufttrycket släcktes alla karlarnes lampor, så att de utom förskräckelse äfven befunno sig i mörkret." Fem år senare berättas att "från ocktober till 22 dec hördes mindre ras nästan dagligen". Det riskabla arbetet till trots inträffade bara en dödsolycka och den berodde inte på ras. Gruvdriften minskades i etapper när malmådrorna sinade. 1905 avslutades arbetet i gruvans djupare delar, och efter 1907 hade allt arbete i gruvorna lagts ned. Ovan jord fortsatte en utvinning av varphögarna. En fotogendriven malmseparator införskaffades som på magnetisk väg skilde ur malm från sten. Fram till 1913 fortsatte "sovringen", och efter det året är Skedicka gruvor inte längre omnämnda i gruvberättelserna. . Östhammars Kulturnämnd 1993. Text Ditte Werner. .

.

1997-

.