Barköbro, bränneri och garveri

Barköbro - bränneri och garveri från 1855 till 1900 - talet

En berättelse sammanställd av Wåge och Göte Bergström


FÖRORD

Barköbro - platsen för bränneri och garveri

Barköbro benämns från början Barkö bro och avsåg den plats där bron över Norsdiket (Noret) fanns, på vägen mellan Barkö och Norrskedika byar.

Vid tiden för berättelsen var sjöarna "Rörmaren" (Rönnmar) och "Barkö Lillsjö" (Lillsjön) mycket större än i dag och Norsdiket ett större vattendrag.

I dag finns ingenting, på platsen, som kan orientera oss om att det här en gång låg en av traktens största industrier. Endast den gamla garvargården finns kvar, den heter Barköbro.

Vi har alltid varit intresserade av historia. När vi i vår fars dödsbo fann en del intressant material väcktes idén om att en gång närmare undersöka vårt barndomshems förgångna. Med Nordens folkhögskola, Biskops - Arnö, filial i Lövsta Bruk och dess kursverksamhet öppnades möjligheter att lära om metodik och hjälpmedel vid hembygdsforkning. Detta har varit till ovärdelig hjälp och nytta. Vi riktar ett stort tack även till övriga som varit till hjälp i vårt sökande efter fakta.

Berättelsen om verksamheten vid den här tiden gör inte anspråk på att vara fullständig. Det finns en hel del kvar att utröna. Vi hoppas läsarna ändå skall få en inblick i livet vid, och omkring, platsen under 1880 - talets senare hälft.

Wåge Bergström, Göte Bergström

Tierp och Ängelholm i maj 1996

Barköbro Bränneri

Bolagsbildning och innehavare

När bränneriet och garveriet byggdes och startade sin verksamhet har inte med bestämdhet kunnat fastställas. Det är möjligt att brännerirörelse fanns på platsen även före 1856 - då i mindre skala.

Det var 1855 års förordning "för att skapa reda i handeln med bränvin" som gav förutsättningar och underlag för brännerirörelsen. Förordningens § 1 sade bl a:

Bränvin må på landet och i stad, tillverkas av hvar, som antingen

är enligt författningarne berättigad att idka fabrikrörelse, eller ock

äger eller innehar i mantal satt eller särskilt skattlagd jord..........."

Bränneriet i Barköbro var i drift åren 1856 - 1866 och klassades då som "större bränneri". Vilka bolagets alla intressenter var har inte framkommit av alla granskade handlingar. I en "Förteckning på fabriker och Manufakturinrättningar uti Frösåkers Fögderi framgår att det fanns tre stycken "Brännerier större" i häradet. Dessa större brännerier tillverkade mellan

15 000 till 30 000 kannor vardera per år.

Innehavare för dessa var:

Kammarherre A Braunerhjelm, Sund, Edebo

Bonden Pehr Jansson, Stummelbo, Valö

Lantbrukaren Johan Lindblad, Barkö, åren 1856 - 1859

Lantbrukaren Jan Mattsson, Barkö, åren 1860 - 1866

Tillverkningskontroll, avgifter och organisation.

Tillverkningen skedde under noggrann kontroll och mätning. Förhandsuppgifter om beräknad mängd under de olika bränningsterminerna, absolut start- och avslutningsdatum mm måste lämnas till Kronofogdeämbetet. Som vittne i Barköbro fungerade under alla år f d Kaptenen A.G Didon, Gammelbyn. Alla order kom från Kronofogde S. Wancke, Frösåkers Fögderi.

Vanligen tillverkades i Barkö Bränneri mellan 20 000 och 30 000 kannor (=52 000 - 78 000 liter) under två till tre månader om året. Man fick betala 10 - 20 000:- Riksdaler per år i bränneriavgifter till staten. Hur många personer som arbetade här under bränningstiden har inte gått att fastställa, men med den omfattande hantering som förekom krävdes en hel del arbetskraft. De anställdas löner vet vi inte mycket om. Brännvinskontrollör Styckjunkare A. Hällstrand betalades dock av statsmedel.

Den i förväg anmälda, och avgiftsbelagda, mängden kunde inte alltid hållas exakt, därvid uppstod överskotts- brännvin. Detta överskottsbrännvin gav vittnet A. G. Didon extraförtjänst under bränningstiden litet då och då. Från Lands Contoret utsändes 4 Rd Rmt, via kronofogden och länsmannen, för Didons närvaro i Barköbro "såsom vittne vid utlämnandet af öfverbrännvin".

Odling, transporter och vägar

Då vi vet hur vägarna såg ut på 1930-talet undrar man hur 1860-talets vägar till Barköbro klarade den täta trafik som måste pågått under brännings- månaderna. Man brände från 15 oktober till 15 december samt 15 mars till

15 april, just under höst- och vårväglag. Enligt uppgift i femårsberättelserna användes "potatis och allehanda sädesslag" till bränningen.

På en månad brändes ca 10 000 kannor = 26 200 liter, eftersom "en tunna" innehöll 48 kannor = 125,6 liter, blev det 208 tunnor brännvin att frakta varje bränningsmånad. Om man i huvudsak använde potatis, och använde säd endast till maltningen, åtgick i stora drag drygt 100 000 kg potatis och 2 600 kg säd som skulle fraktas till bränneriet varje månad. Ansenliga mängder bränsle åtgick. Under 1700-talet gjorde en statlig kommission bedömningen att man från "en famn ved av 3 * 4 alnars storlek och 6 kvarters längd" kunde bränna 60 - 70 kannor sädesbränn- vin. I Barkö bränneri, som brände 400 kannor per dygn, skulle det efter den beräkningen gå åt 5 famnar ved per dygn. Nu fanns inte ångkokningsmetoden, som inbesparade bränsle, på 1700-talet. Antagligen användes metoden i Barköbro och vedmängden borde då vara betydligt lägre. Om man antar att det räckte med halva mängden, jämfört med 1700-talet blir åtgången ändå omkring 75 famnar ved i månaden. Därtill kommer dagliga transporter drank, som användes till djurfoder, från bränneriet. För att odla råvaran åtgick ungefär 60 tunnland åker för potatis och säd.

För oss framstår verksamheten som en av bygdens största industrier vid den tiden. Vid övrig tid av året bedrevs garveri "i obetydlig skala"

Brännvinsbränning i bygden.

Barkö och Norrskedika var på intet sätt olikt övriga landet i fråga om brännvins- bränning. Man bevakade sina rättigheter och fullgjorde, i stort, sina skyldig- heter - och drabbades av statens påbud i samma grad. I 1800-talets, och brännfrihetens tid, kunde man försegla brännredskapen, och därmed bli fri från skatt, sk "brännvinsarrende". Ett fåtal bybor, i Barkö och Norrskedika begagnade sig av den möjligheten vissa år. Den stora pannan hos Prosten i Börstil hölls inte alltid förseglad, det framgår av en senare femårsberättelse, åren 1838 - 1842. Där nämns Börstils Kyrkoherdeboställe som ett av de större brännerierna vid den tiden. Man räknade med att ett antal större brännerier i Frösåkers härad ( däribland Börstil ) framställde 50 000 kannor per år. Svårare var det att uppskatta "allmogebränningen", men att den " utan tvifvel öfverstiger deras produktion i detta fall, vida sistnämnda belopp".

1855 års "reform"på bränneriområdet blev husbehovsbränningens fall. I en förteckning över "Brännvinsbränningsredskap" år 1855 fanns pannor, i storlek

18 - 27 kannors rymd, bl a på 12 gårdar i Norrskedika, 4 i Barkö, 21 i Snesslinge och Snesslingekulla, 4 i Aspö, 4 i Duderö och 13 i Nuttö (varav 1 st ägdes av Pehr Mattson i Norrskedika). Efter dessa dagar fick byborna köpa sitt brännvin hos lanthandlaren - troligen bränt i Barköbro.

Husbehovsbränning och regleringar

Vin och öl har tillverkats i tusentals år. Jästa drycker spelade en stor roll vid religösa fester och fann där sin utbredning. I Sverige började man använda brännvin på 1400 - talet, till en början endast som medicin som saluhölls på apotek. Det användes mest mot farsoter och pester. Det var små mängder som hanterades, i början av 1500 - talet klagade man på att "till medicin behövligt brännvin" var svårt att erhålla.

Den svenska husbehovsbränningen tog sin egentliga början på 1600 - talet. År 1638 hade bränningen ökat över hela landet och då infördes, för första gången beskattning per kanna brännvin. Då började brännvinet bli handelsvara ute i bygderna och saluhölls inte bara på apoteken. Nu följde en lång tid av regleringar av olika slag. Totalförbud, statsmonopol, tillfälliga förbud och inskränkringar växlade med varandra ända till slutet av 1700 - talet. Under förbudstiden frodades lönnbränningen.

Det var på 1800 - talet som " de värsta fylleperioderna i svenska folkets historia" inleddes. Konsumtionen steg kraftigt ungefär sju gånger större per invånare än idag och nykterhetsrörelsen försökte sprida väckelse över landet.

Det låg status i att bjuda rejält när det vankades gille av något slag. En gäst berättar från ett gille att värden " för att uppfylla sina värdplikter och visa sig som en god dryckesbroder, lyfte en smula på bordsduken, stack fingret i halsen och spydde under bordet. Därpå torkade han sig om munnen och började dricka på nytt......Man tör kunna säga , att där det räknas för heder att supa sig full, där är det heller ingen skam att spy"

År 1905 beslutades att all försäljning av brännvin skall skötas av särskilda bolag under viss statlig kontroll. År 1917 bildas AB Vin & Spritcentralen och tar över all partihandel med sprit.

På 1920 - talet diskuterades totalförbud i landet. En rådgivande folkomröstning år 1922 sade, med knapp majoritet, nej till förslaget om ett totalt förbud mot alkohol.

Barköbro garveri

Från garvaren Pehr Pettersson 1865, till Carl Johan Wagnsson 1910

När Pehr Pettersson år 1865 köpte Barkö Bränneri hade såväl garvning som brännvins- bränning bedrivits på platsen en längre tid. Direkta uppgifter om garverirörelsens omfattning före år 1873 har ännu inte gått att få fram. I samband med att bränneri- rörelsen avvecklades startade Pehr Pettersson affärsrörelse i Barköbro. Rörelsen flyttades senare till Norrskedika. År 1873 såldes garveriet vidare till J Pettersson. Den 1 novembrer 1879 såldes garveriet på offentlig auktion till Anders Nilsson, Norrskedika. Redan den 1 maj 1880 övertogs rörelsen av garvaren August Andersson. Verksamhetens omfattning under dessa år är något oklar men det synes som om garveriet bedrivits i ganska liten skala fram till det att garvaren Carl Johan Wagnsson köper

rörelsen tillsammans med med "lägenheten" Barköbro den 20 september 1988. Köpesumman var 2.600 kr.

Wagnsson var en driftig affärsman och år 1890 annonserade han sitt deltagande på marknaderna i Öregrund och Östhammar. Då gällde affärerna endast skinnvaror. År 1892 tar Wagnsson fortfarande emot hudar för garvning men har också utökat sina affärer att omfatta även en diverseaffär i Barköbro med allt från "Tobak och Snus" till "Russin, Ost och Lutfisk" annons i Östhammars Tidning den 13, 16 och 20 december 1892. Wagnssons verksamhet i Barköbro upphörde omkring 1910. Han flyttade först till Östhammar där han bedrev handel men några år senare flyttade han till Karlskoga. Garverierna bedrevs som regel som löngarverier, d v s man tog emot böndernas hudar för beredning och beredde i mindre omfattning råvaror som de själva köpt in. Smågarverierna hade dock mördande konkurrens från utländskt billigt och dåligt läder. Samtidigt började även nya revolutionerande metoder att införas. År 1875 fanns t ex 687 garverier i landet. År 1913 hade antalet minskat till 136 st.

Ett garveri var i stort behov av vatten, helst rinnande, och det var ofta avgörande för den geografiska placeringen som t ex vid Barköbro. Vid höstslakten lämnade bönderna in färska hudar. Direkt efter slakt hade hudarna konserverats genom saltning och torkning för att inte förruttnelse skulle påbörjas. När hudarna anlände till garveriet försågs de med ett skuret märke och bonden fick ett kvitto med samma märke. Därefter noterades hudarna i inskrivningsboken. Själva garvningsprocessen består av flera moment - vekning (återställande av huden till dess råa tillstånd), avhårning, pyrning. Först härefter vidtar den egentliga garvningen och efterbehandlingen beroende av vad den färdiga produkten skulle användas till, sulläder, ovanläder, seldon eller möbler.

Uppsala

SWEDEN 1996

1997-